Efter 100 mil, nästan 120 timmar i sadeln och drygt 13 000 höjdmeter senare så står jag där i ett regnigt Strömstad och undrar var tiden tog vägen. Visst, det har varit jobbigt stundtals, både i Skåne och Halland där jag och Daniel slogs mot vädrets makter, men även min solocykling genom Bohuslän har bjudit på mycket hinder. Åska och blixtrar precis ovanför mig, hagel, uttorkning, vadning genom tjärn och tungrullade grusbackar. Men det har varit värt det, varenda sekund! För varje dag har bjudit på under av naturupplevelser och tanken att “lilla” västkusten kan bjuda på så varienade natur är svindlade. Allt från Skånes åkrar, lövskog och åsar till Hallands djupa granskogar till norra Bohusläns fjällmiljö-”light”.
Ett av grundsyfterna med projektet XCA100 var att just visa på detta, att äventyret väntar runt hörnet och att Sverige kan bjuda på riktigt fina naturupplevelser. Man behöver alltså inte åka jorden runt för att ställas inför riktigt stora utmaningar.
För mig personligen var det en ny erfarenhet att i detta sammanhang cykla ensam genom skog och mark. Det gav mig både en stor frihetskänsla men även svart på vitt att det var upp till mig att lösa de problem som kunde uppstå, och att jag skulle behöva lösa dessa helt på egen hand. Känslan av att ha klarat av detta och att ha tagit mig i mål på ett bra och kontrollerat sätt är stor, och trots att detta äventyr i sammanhanget är ganska litet så tar jag med mig den här känslan och hoppas att fler vågar sig ut. Det är det värt! Jag lovar!
och Skåneleden bakom oss växlade vädret ganska snabbt och det eskalerade för någon dag sedan då vi en eftermiddag rullade in till en stuga ute i skogen för att fylla på vatten. När vi svängde runt husknuten välkomnades vi av unga danska skogsarbetare som precis hade lyckats att få liv i en enorm brasa. De lyssnade på Rammstein (tysk industrirock) och drack Absolut direkt ur flaskan, de hade även oräkneliga piercings och tatueringar. Dock får vi nog säga att vi skrämde antagligen upp dem mer då vi dök upp från ingenstans pimpade från topp till tå i skrikigt gula cykelkläder. De vinkade av oss glatt, fast ändå med lite oförstående skakningar på huvudet. Regnet hade nämligen börjat tillta och klockan var redan efter fem.
skakar armarna av oss medan resten av kunderna betraktar scenen med nöje.
kompletterats med två ölkorvar. Men inte fler! Då har vi inga till de sista dagarna innan vi når Halland och Ullared där en fet hamburgare väntar på Burger King. Vi sitter i vårt tält vid en sjö i Åsljunga. Det har gått tre dagar in i äventyret och efter 30 timmar i sadeln börjar kroppen så sakteligen förstå att detta kommer vara vår vardag de närmaste två veckorna, bara till att bita ihop alltså. För det här är lyx, riktigt lyx! Det enda som styr våra dagar är de orangemarkerade träden som visar vägen (Skåneleden just nu) och klockan, alltså ät- och sovklockan. Vi cyklar, äter, slår upp tält, äter, sover och sedan upprepar vi allt igen. Lyx!
Nu börjar vi bli riktigt trötta. Så trötta att vi funderar över att skita i hoten från killarna i bilen och lägga oss och sova. Det är bara det att detta inte är den enda bilen som kört racing utanför tältet den här kvällen. En annan Volvo har cirkulerat utanför tältet den här kvällen och vi drar slutsatsen att de är mellan 6-8 personer tillhörandes samma sällskap. Vi räknar även ut att vi just nu är lika starka och smarta som två ganska korkade 5 åringar som både är griniga och hungriga. Vi bestämmer oss för att flytta tältet, vilket var helt rätt. Killarna kunde få ha sin fyllebänk i viken för sig själva, för vi hade siktet inställt på annat. Nämligen Hallandsleden!
